Framtidens trädgård

I stadsdelsträdgården bestämmer brukarna gemensamt hur trädgården ska se ut samt hur den ska användas, skötas och utvecklas. I sin doktorsavhandling vid SLU beskriver Marie Larsson hur den nya företeelsen stadsdelsträdgård kan fungera som en grogrund för ekologiskt tänkande, kreativitet och social samvaro i stadsmiljön.

Samhället efterfrågar nya handlingsmönster för att få till en hållbar utveckling. Ett sätt att ta tillvara människors skapande förmåga är att ge plats för stadsdelsträdgårdar, som kan fungera som experimentverkstäder eller laboratorier för att prova och utveckla nya handlingsmönster i riktning mot långsiktig hållbarhet.

Landskapsarkitekt Marie Larsson har i sitt doktorsarbete vid SLU ägnat sig åt denna nya företeelse. Hon betraktar dessa brukarstyrda trädgårdar som ett utmärkt sätt att arbeta med hållbarhetsfrågor i praktiken.

- Denna typ av trädgård i det offentliga rummet är inte så vanlig ännu i Sverige, säger Marie Larsson. Men jag tror att det kommer, av flera skäl. Dessa trädgårdar är nämligen ett utmärkt sätt att arbeta med hållbarhetsfrågor i praktiken.

Som underlag för definitionen av det nya begreppet stadsdelsträdgård har hon studerat tre trädgårdar; Slottsträdgården i Malmö, Lärjeåns Trädgårdar i Angered och Mandelmanns Trädgårdar i Rörum på Österlen. Ingen av de studerade trädgårdarna kan sägas vara en stadsdelsträdgård i egentlig mening, utan de representerar snarare olika aspekter på stadsdelsträdgården.

Fenomenet stadsdelsträdgård är nytt men kan jämföras med gamla tiders allmänningar och andra gemensamt brukade platser. Vidare är det en typ av självhushållning, då odlingens produkter bidrar till den egna försörjningen. Stadsdelsträdgården är skapad av ideellt engagerade människor som har ett stort intresse och vilja, och som ger avtryck med sin kreativitet och personliga prägel.

- Stadsdelsträdgården kan sägas vara en kombination av koloniträdgård och folkpark, vilket ger en intressant kombination av hemkänsla och offentligt rum.

Samhället kan inte förlita sig på att genom enbart myndighetsutövning kunna planera fram hållbar utveckling. Människor måste ges chans att underifrån, på lokal nivå, få vara med och forma kulturprocesserna. Om en kommun vill stimulera framväxandet av en stadsdelsträdgård kan det vara en idé att anställa en trädgårdsmästare som odlingskunnig inspiratör och processledare. När det väl är igång kan utvecklingen gå av sig själv.
 

Text; Anna Johnsson