Grusgångar - praktiska och vackra, men inte skötselfria

Grusgångar är vanliga inslag i gamla trädgårdar, där de dock kan ha mycket skiftande utseende. Den raka huvudgången fram till huvudentrén, ofta med en rabatt formad som en rundel på väl avvägt avstånd från trappan, är sinnebilden för Sörgårdsidyllen.

I lite större äldre trädgårdar finns ofta gångar som slingrar sig fram mellan rabatter och fruktträd i mjuka former. Eller är de kanske igenlagda sedan många år och syns mest som svaga nivåskillnader eller olika nyanser i gräsmattans färg (eftersom man vid igenläggning ofta bara krattat bort gruset och sått nytt gräs på det underliggande gruslagret, med en mycket mager grässvål som resultat).
 Även om gångar kan användas som vackra formelement i trädgårdsanläggning är deras främsta uppgift dock mycket praktisk och jordnära: gångar anlägger man för att lätt och torrskodd kunna ta sig fram mellan olika delar av trädgården.

Skötsel krävs

"Vad gör man när grusgångarna är fulla med ogräs? Man hinner ju inte med att plocka allt..." läste jag nyligen på en diskussionssida på internet. Och att döma av alla följande inlägg, så var tydligen problemet aktuellt för många. Ja, vad gör man?
 Själv är jag av den bestämda uppfattningen att bekämpningsmedel som Round Up inte hör hemma i en trädgård, så för mig är den lösningen utesluten. Hett vatten eller termisk bekämpning med ånga kan vara alternativ om proceduren upprepas med jämna mellanrum. Ogräsättika är ett annat förslag som kan fungera, men även om ättika är "naturligt" tycker jag det är tveksamt att ösa ut stora mängder i naturen.
 Min lösning på ogräsproblematiken i grusgångar heter skyffeljärn. Med ett bra, välslipat sådant och idoghet kommer man långt och kan hålla gången fin - om den är i någorlunda skick från början. Man måste dock räkna med att ungefär varannan eller var tredje vecka gå över gången och skyffla bort något ogräs här och var. Och dess emellan böja sig ner någon gång, när man ändå går till postlådan?
 Inflygande frön gror ständigt i gruset (det är ett utmärkt groningssubstrat för t.ex alm, ask, lönn, gräsarter, maskros för att nämna några), men om man drar upp plantorna när de är små besparar man sig mycket jobb på sikt.

Ogräset segrar

 Om gången är slarvigt anlagd med grus direkt på matjorden eller om det underliggande gruslagret är för tunt och för dåligt packat, är det tyvärr oftast ogräset som avgår med segern. Att skyffla i en sådan gång gör nästan ont värre, eftersom man blandar upp jord med gruset ännu mer och möjliggör för fler ogräsfrön att gro.
 Insatsen som behövs för att renovera befintliga gångar beror på hur de är anlagda och hur de ser ut. Om de är de helt igenväxta med ogräs får man börja med att markera ytterkanterna för att se exakt var de ligger. För att sedan kunna bedöma hur gångarna är uppbyggda bör man gräva en profil på ett par ställen. Om det finns ett väl packat bärande lager av sten och finare material (som jag kallar underbyggnad) och gången verkar fast och torr ut utan markanta sättningar kan det räcka med att förbättra det översta lagret; ta bort skiktet med jord och ogräs och lägga på nytt grus. Om det däremot endast finns ett gruslager direkt på matjorden, måste man börja om från början och anlägga en ny gång. Eller lägga igen gången - gräva bort gruslager och ev. underbyggnad, lägga på ny matjord och så gräs. (Slarva inte heller vid igenläggningen av gångar, det fusket kommer att synas i många, många år.)

Noggrannhet lönar sig

För att få en hållbar och lättskött gång krävs ett noggrant grundarbete. All matjord måste bort. För gångar som man enbart ska gå på räcker en underbyggnad på 10-15 cm, om materialet under matjorden är fast och genomsläppligt, som grus eller morän. Om underlaget har dålig genomsläpplighet, som t.ex lera, eller om gången också ska hålla för t.ex bilar bör underbyggnaden vara 20-50 cm. (Enligt min erfarenhet ska man dock helst undvika att köra med bilar på grusgångar, eftersom det översta gruslagret så småningom trycks ner och det blir svårt att både ogräsrensa och kratta.)
 Det finns flera recept på en gedigen underbyggnad, exempelvis:
- ca 10 cm grovt grus eller makadam i botten på den plana utgrävningen (storlek 0/32 mm)
- över detta ca 5 cm lager väggrus (0/16 mm) som packas noga
- ovanpå detta en fiberduk (dock inte helt nödvändig) för att hindra fleråriga ogräs att få fäste
- över fiberduken ytterligare ett lager med ca 5 cm väggrus som vattnas och packas noga. Detta lager formas med en svagt välvd yta om gången ligger på plan mark, eller med svag lutning åt ena sidan i kuperad terräng.

Om man inte behöver ha så tjock underbyggnad kan man minska eller utesluta det första grövsta lagret. En väl packad underbyggnad ger en tät och fast yta där ogräs får svårt att etablera sig.
 Slutligen lägger man ett tunt lager, ca 3 cm, grus ovanpå underbyggnaden. Ett alltför tjockt lager blir svårt att gå på, det känns lite som att pulsa fram på sandstranden.
 Det finns flera typer av grus, både av naturgrus och krossat grus, som passar till det översta lagret. Lämplig storlek är 8-16 mm (8/11, 8/16), den grövre fraktionen om t.ex bilar ska parkeras på gången. Naturgrus (ibland kallat ärtsingel eller gårdsgrus) är mjukt slipat av naturen och barfotavänligt. Detta grus blir allt svårare att få tag på eftersom det finns restriktioner på uttag av naturgrus. Det krossade gruset har vassa kanter, men har fördelen att ligga stilla bättre. Krossat grus finns i många olika färgnyanser från vitt till svart. Det finns även blandningar av naturgrus och krossat grus.
 Sist men inte minst, krattar man gången med en grov kratta som ger djupa mönster. Det blir pricken över i:et, som framhäver allt annat vackert i trädgården.

Text: Lisbeth Larsson